Inte så kaxig

Idag var det dags för tremånadersvaccinet.. det fruktade vaccinet. Trots piercingar och krafs så är jag fruktansvärt nålrädd.. jag blir svettig av bara tanken. Tänk er då var mammahjärtat bultade snabbt när lillfjärten skulle stickas.. allt som kan kännas illa och obra för/på mig multipliceras flertal gånger när det gäller ens unge.
Jag har aldrig fattat det. Att en förälder oroar sig så mycket. Aldrig att jag kommer vara sån, kaxade jag när mamma för femtioelfte gången sa; du kommer förstå när du själv fått barn!
Där satt jag idag, i stolen bredvid Mathias som hade Juno i knät, och tittade bort.. för inte klarade denna fjantmorsa av att se sin lilla dotter bli fastkilad mellan pappas stora händer och få båda sina ben utdragna och fasthållna av två vilt främmande människor och sedan stungen med två (jävla) sprutor. Min stackars lilla flicka.. vad det finns elaka människor idag, kom till mamma!
Hon skrek i någon minut, kom av sig när pappa flirtade med henne, flinade lite, gnydde en skvätt, flinade och började skrika igen.
Hon har inte reagerat nämnvärt. Lite gnälligare har hon kanske varit, och öm på låren där dom stack henne. Men annars har allt flutit på som vanligt.

Jessica, Mathias lillasyster,  släpade ut oss på en promenad på säkert en timma. Tur det, egentligen. Annars hade vi nog suttit här hemma i soffan och tyckt synd om Juno.. hon ÄR ju faktiskt nystucken och ledsen! Tänk om hon får feber och har jätteont!? Mhm.. tänk på det du! Eller..?
Juno låg, som vanligt, i vagnen.. superdupernöjd och tittade på världen utanför. Slocknade en stund,  för att sedan vakna och fortsätta upptäcktsfärden.