En vecka

Enligt några stycken i listan så ska vi bli päron idag. Jag känner att så är inte fallet. Eller.. jag vet ju inte alls hur det SKA kännas.. men kännas ska det la..? Jag känner ingenting. Förutom den molande "mensvärken" i ryggen och magen (livmodern) ibland. Och det är ju ingen big deal.
Jag känner fortfarande ingen nervositet. Men det finns nog undermedvetet.. jag har alltid drömt/sovit oroligt, men drömmer/sover oroligare nu. Vilket jag misstänker har med att det snart är dags att göra.
Det är liksom en vecka kvar nu.. en vecka, till BF. Om tre veckor + en dag så är vi garanterat föräldrar.

"Hej, jag heter Emelie.. nybliven morsa. Förälder. Det här är min sambo, Mathias, pappa. Förälder."

Det är stort. Som jag alltid säger. Men det ÄR stort. Att gifta sig, att skaffa ny bil, att köpa en hund, att flytta till hus, att ta ett lån. Släng er i väggen.. inget förändrar livet som ett barn.. jag är förändrad, och jag har inte fått mitt (vårt) barn än. Jag är, enligt mig själv, förändrad till det positiva. Enligt Mathias också.
Jag vet att jag inte alltid (eller speciellt ofta) är lätt att ha att göra med.. jag är en bestämd donna, som ser till att jag får som jag vill. Men det är slut med det. Fr.o.m. att ungen ploppat ut så blir min uppgift att se till att den får all uppmärksamhet. Även den jag vill ha för mig själv.. och det känns bra! Jävlar, vad det känns bra!

Jag kommer betyda allt för någon.. det är speciellt.