Att flytta

Jag fick en beställning på ett inlägg om hur jag vågade ta mitt pick och pack och dra hit till Vargön.
Det som utlöste det hela var den gången vi skulle gå på Mustasch, som spelade på Amazon. Pappa hade köpt biljetter till sig själv och till Mathias och mig. Dessutom hade min morbror och en av hans kompisar varsin biljett. Så, vi var fem personer som skulle käka lite gott, dricka lite gott och ha det allmänt trevligt innan vi skulle på konserten. På dagen D hade min far bestämt sig för att sitta hemma hos sig med en polare och dricka lite whiskey, han tyckte att vi skulle träffas på plats. Efter lite tjat och gnat gav jag upp och tänkte; "Aja, förfan! Min morbror kommer juh iallafall!" Han hoppas också av, för hans polare kunde inte och han själv var trött. Så dom bangade hela kvällen överhuvudtaget. Men han kom över och lämnade biljetterna iallafall!
Vi ringde runt till folk vi trodde skulle kunna tänka sig följa med, men icke. "Biljetterna är gratis!", skrev vi ut på nyhetsflödet på Facebook! Kom med! Kom! Snälla!
Så tamigfan heller! Inte en kotte kunde eller ville; dom var trötta, dom hade inget att dricka, inga pengar, skulle dricka dagen därpå.
"Nu flyttar vi!", sa jag när vi stod i duschen (jaa, vi duschade alltid tillsammans förr, nu får vi inte plats), "vi har INGEN här i Flen. Hur desperata är vi inte som ringer och tjatar på min pappa om att han ska komma över på en förfest!". Kvällen slutade iallafall med att vi, jag och Mathias, satt med varsin öl och spelade Tekken 6 fram tills vi gick, alldeles solo, till Amazon. Så ska det inte vara..
Vi bestämde oss för att säga upp oss. Först Mathias, för hans a-kassa skulle vara bättre. Jag skulle fortsätta jobba tills Mathias fått tillgång till sin a-kassa.. sen skulle även jag säga upp mig. Vi skulle förmodligen ha fått bo i en etta eller en jävligt liten tvåa! Men det skulle ha vart värt det! Vi skulle inte behöva böna och be för att få ge bort gratis biljetter!
Jag tror dock inte att det hann gå ens en vecka efter det, förän Mathias polare Teresia ringde; "Jag har ett jobb till dig! Skicka in ett CV till denna adressen så hör dom av sig!". Och det gjorde dom.
Så vi sa upp lägenheten, jobben.. livet i Flen. Började packa.. och flyttade.

Men mamma och pappa då?
Vad är det  med dom? Dom finns alltid där, bara lite längre bort! Det var mycket tyngre än vad jag trodde det skulle vara att säga hejdå till dom när dom åkte hem i söndags. Men man vänjer sig! Det finns telefon.. och Facebook. Vi pratar med varann, iallafall fem dagar i veckan! Det går ingen nöd på oss! Och man ska inte låta ett par föräldrar hålla fast en i en stad man inte trivs i.. eller?

Men ditt jobb då? Du sa upp dig från en fast tjänst! Hur vågade du?
Varför inte? Inte heller ett jobb skulle hålla fast mig i Flen.. och jag skulle ändå inte bli fast med vårdjobbet. Jag skulle ändå plugga upp mina gymnasiebetyg, studera vidare och bli något annat! Det blir bara i en annan stad och kanske lite tidigare än vad jag trodde från början.
Vi har dessutom inga barn som håller oss fast, eller som skulle må dåligt av att flytta.. eller som skulle bli lidande av att vi hade lite mindre pengar! Så.. varför inte..?

Hur vågade jag..?
Som jag brukar säga; det kan inte gå värre än åt helvete. Det är tråkigt som fan just för tillfället, jag avskyr att gå hemma! Jag vill jobba! Så jag längtar tills Ester kan klara sig hemma.. det blir hårdträning på schemat framöver! Men alldeles strax vill jag jobba och få ett riktigt liv igen! Och jag VILL och SKA börja som timvikarie igen.. och kommer att bli en sjujäkla bra jobbarkompis!
Vi har dessutom redan hunnit bli bjudna på middag av Olle och Teresia, druckit upp två vinboxar, haft spelkvällar och druckit en jävla massa kaffe (och öl) sen vi flyttade hit.. för en månad sen.. och i helgen ska vi ha inflyttningsfest (nåja, tillställning)!

Så, hur vågade jag flytta från Flen till Vargön? Det var lätt! :)